Få drycker är väl så insvepta i ett diffust töcken
av mystik som just absint. Med rätta, kan tyckas, emedan det är en
dryck som under närmare ett sekel varit förbjuden att tillverka och
sälja i stora delar av världen (dock aldrig i Sverige).
Orsaken till
detta förbud var i grunden en följd av politiska rävspel från
framför allt en mäktig fransk vinindustri – i ohelig allians
med nykterhetsrörelsen (!) – som kände sig hotad av denna konkurrerande
dryck, i synnerhet efter det stora bakslag som drabbade vinodlarna då
vinlusen (Phylloxera) härjade under hela 1860- och 1870-talen och gjorde
inhemskt vin till en dyr bristvara. Men redan innan vinlusepidemin slog till
hade absinten fått fäste som en omåttligt populär dryck,
så populär att den höll på att ersätta vin som arbetarklassens
favoritdryck. Att den dessutom anammades av en stor krets avantgardistiska konstnärer
och bohemiska författare, vars livsstil det sociala etablissemanget inte
såg på med blida ögon, gjorde förstås inte saken
bättre.
Absint förknippades med en särskild sorts åkomma kallad ”absintism”,
vilken påstods vara värre än vanlig alkoholism och leda till
galenskap, nervsjukdomar, hallucinationer och en ökad fallenhet för
kriminellt beteende.
Idag vet vi att dylika
beskyllningar är lika felaktiga som orättvisa. Kemiska analyser av
absint – såväl nytillverkad som gammal absint, från överlevande
flaskor från förra sekelskiftet – visar att absinten inte på
något sätt är farligare än andra spritdrycker. Idag har
också absintförbudet hävts i de allra flesta länder runt
om i världen (i USA så sent som 2007).
Absint är en uppfriskande och god, sofistikerad dryck med en minst sagt
intressant historia. Tagen med måtta, så som sig bör med all
alkohol, gör den sig utmärkt som aperitif eller digestif att avnjutas
i gott sällskap, till exempel kring en god middag.