Om absint


Få drycker är väl så insvepta i ett diffust töcken av mystik som just absint. Med rätta, kan tyckas, emedan det är en dryck som under närmare ett sekel varit förbjuden att tillverka och sälja i stora delar av världen (dock aldrig i Sverige).

Orsaken till detta förbud var i grunden en följd av politiska rävspel från framför allt en mäktig fransk vinindustri – i ohelig allians med nykterhetsrörelsen (!) – som kände sig hotad av denna konkurrerande dryck, i synnerhet efter det stora bakslag som drabbade vinodlarna då vinlusen (Phylloxera) härjade under hela 1860- och 1870-talen och gjorde inhemskt vin till en dyr bristvara. Men redan innan vinlusepidemin slog till hade absinten fått fäste som en omåttligt populär dryck, så populär att den höll på att ersätta vin som arbetarklassens favoritdryck. Att den dessutom anammades av en stor krets avantgardistiska konstnärer och bohemiska författare, vars livsstil det sociala etablissemanget inte såg på med blida ögon, gjorde förstås inte saken bättre.

Absint förknippades med en särskild sorts åkomma kallad "absintism", vilken påstods vara värre än vanlig alkoholism och leda till galenskap, nervsjukdomar, hallucinationer och en ökad fallenhet för kriminellt beteende.
Idag vet vi att dylika beskyllningar är lika felaktiga som orättvisa. Kemiska analyser av absint – såväl nytillverkad som gammal absint, från överlevande flaskor från förra sekelskiftet – visar att absinten inte på något sätt är farligare än andra spritdrycker. Idag har också absintförbudet hävts i de allra flesta länder runt om i världen (i USA så sent som 2007).

Absint är en uppfriskande och god, sofistikerad dryck med en minst sagt intressant historia. Tagen med måtta, så som sig bör med all alkohol, gör den sig utmärkt som aperitif eller digestif att avnjutas i gott sällskap, till exempel kring en god middag.