Dessa örter används till färgning av absinten. De läggs att
macerera under en bestämd tid i en del av det ofärgade destillatet
som kommer ur kopparpannan, varvid de förlänar absinten sin gröna
färg och sin bouquet (de ingår även i vår vita absint,
men då inte i ett färgningssteg). Färgningsörterna odlar
Mikael själv på egen mark en bit utanför örebro, och har därmed
full kontroll över när tiden är som bäst för
att skörda, samt kan välja ut endast den bästa varan.
Citronmelissens
blad skänker en mild och citrusaktig doft och smak till absinten, och ger
en mycket fin och klar grön färg.
Det är en mycket gammal läkeväxt, som ansågs speciellt
välgörande som tonikum vid oro och depression. Den citrondoftande
oljan som finns i bladen sägs ha en gasdrivande, magstärkande och
lugnande verkan. Citronmeliss används ofta i örtte mot matsmältningsbesvär,
nervös oro, illamående och sömnlöshet.
Romersk
malört har använts som färgningsört i absint ända
sedan de allra tidigaste recepten från 1700-talet, och kan naturligtvis
inte lämnas ute. Den bidrar till den karaktäristiska doften av absint,
och har en smak som är snarlik den stora malörtens, men mildare och
inte lika distinkt. Den gör också den gröna färgen djupare.
Som läkeväxt delar den egenskaper med den stora malörten, Artemisia
absinthium, och används på ungefär samma sätt, främst
mot matsmältningsbesvär.
Isop
är en viktig ört som också den återfinns i praktiskt taget
alla gamla absintrecept. Dess blommor har en lätt sötaktig doft som
påminner om mejram, och de bidrar med en frisk, myntaliknande smak.
Förr användes isop för behandling av mag- och tarmsjukdomar och
den är fortfarande en populär läkeört. ämnena i dess
olja ger en allmänt magstärkande, hostfrämjande och svagt diuretisk
verkan. Isop kan också vara välgörande vid inflammation i urinvägar,
njurar och gallblåsa, och den stimulerar aptiten.
Alla delar av växten doftar mycket angenämnt och den är omtyckt
att ha som häck runt rabatter. Den lockar mycket humlor, bin och fjårilar.